UPPMÄRKSAMHET! Denna berättelse är skriven för rent underhållande ändamål och är inte inställd på att förolämpa eller förödmjuka någon.
(Det fanns en flash -spelare, men sedan 2020 har Flash inte stött av webbläsare)
-… ja, vilken bror jag har en begäran för dig.
-Väl?
-Ta honom på den falska spåret.
-Jag kan inte, imorgon utan att gå till avdelningen kommer han att åka till Vladimir.
Max tänkte och gav ut: "Ge mig sitt nummer, jag kommer att ringa och berätta för honom några ord om det saknade"
-Du kommer att tillkännages anonym?
-Nej, jag kommer att stanna kidnapparen, vi kommer att spela lite, men oroa dig inte för att jag inte kommer att röra vid den och jag kommer inte att stjäla den.
-Mmm, ja, ja, men gör verkligen ingenting radikalt med honom, för om han är förlorad kommer de att börja gräva under mig.
Chukin satt hemma och tänkte på ämnet för det saknade, det var redan 21:17 och sedan ringde telefonen plötsligt.
-Hej.
-Hälsningar, löjtnant. Jag undrar var äldre?
-Du vet, jag kommer inte att agera på biomallen, som att fråga vem du är eller säga att jag kommer att hitta dig, bara berätta om de lever och vad du behöver.
-De?
-Ja, jag vet att du fortfarande bortförde flickan från samma område där äldste.
-Inte illa, du är bättre medveten än jag trodde. Jag föreslår att du spelar lite.
-Bra, vilka regler? – Jag vaknade i Ivans röst.
-Vänta i morgon mitt samtal till arbetstelefonen klockan 11 på morgonen, om du saknar det, kommer jag inte att ringa längre. Det här är allt. – Korta pipljudd i röret.
-Din mamma! – Ivan ropade och insåg att resan till Vladimir bröt av.
Lägenhet till flickvän till Kosterikovetskaya. Fredag 09:18
-Masha, du är hemma?
-Hora! Maxim Come! Berätta för Kulachenko hur det har gått?
-Ja, någon form av skräp visade sig att regissören stal pengarna för att säkerställa ett bekvämt liv för sig själv och sin man, men hennes man.
-Gå nötter.
Masha andade ut, ledsen och sa: ”Max vi har problem. Alice är borta."
-Vad?! Hur det hände? Max ropade.
-Dagen innan igår var vi i atriumet, någon form av kille kom till oss, en mycket anständig och i allmänhet major och erbjöd sig att gå till klubben, vägrade jag, men Alice … de gick till Soho Rumc. Hon ringde mig därifrån på en på morgonen, och det var sista gången.
-Så berätta namnet på caféet där du satt och beskriv för mig den killen.
Fredag. Vladimir. Skola nr 865. 10:33
-Hej – Majors bror https://winstler.se/login/ dök upp på kontoret för direktörens kontor.
-Hej än jag kan hjälpa till? – frågade regissören och tittade inte på mannen vid dörren.
-Du är en ny regissör?
-Tja, inte det nya, 5 år som redan arbetar här. Och vem är du? – Regissören tittade på Maxim.
-Jag heter Mikhail Starshensky, jag brukade studera här, jag kom från Spanien, tänkte den tidigare regissören här, vi var i en bra relation, jag tänkte gå för att säga hej.
-Tja, tyvärr kan jag inte hjälpa.
-Jag förstår … även om jag kan se min personliga verksamhet?
-Egentligen har jag ingen rätt till detta.
-Kom igen, hur många år har gått. Vad är det som jag inte vet om mig själv.
-… ok då. Regissören gick för att öppna kassaskåpet, sedan kom ljudet från en mobiltelefon plötsligt.
-Vänta i 1 minut. – Regissören lämnade Safe Open och gick in i korridoren.
Max kontrollerade hur långt från kontoret gick bort och klättrade in i kassaskåpet.
-Så. Men var är det? Kazakhin, Kastovich, Kosterikovetskaya, Saranov, Sedovatov, Sedovatov. Här är det!
-Så jag återvände, tydligen kände en av skolbarnen igen mitt nummer och skojar mig nu.
-Det är vad de är och skolbarn. Du vet vad, fikon med honom med affärer, tar inte en belastning på min själ på grund av mig, du vet att i min bil finns en tårta, kanske en mås?
-Nej då! Tyvärr, jag har många saker nu, början av året, förstår du. – invändade regissören.
-Wow, då körde vi med en tårta, jag vet att jag tog med mig en gåva till den här skolan, hjälp mig att förmedla den och jag kommer att gå längre, jag tar inte dig tid. – Max sa med ett bra naturligt uttryck.
-Kom igen, vilken gåva?
-Musikcentrum.
De två lämnade skolan och gick till bilens bagageutrymme.
-Och var är han?
-Nej, som mitt förtroende.
Moskva. Centralmod. 12:15
-Din mamma.
-Ivan, varför är du knullad för hela avdelningen så skriker? – de största bedövade.
-Han skilde mig, och jag befallde som en sucker sist
-WHO? – Oleg blev förvånad.
-Kidnapparen. Han ringde mig igår och sa att han skulle ringa tillbaka 11: e gången idag och om jag inte kommer att hämta telefonen, kommer han inte att ringa längre, ja, jag tillbringade hela morgonen som en dåre, och nu i skolan i Vladimir stal han antagligen redan sitt jobb.
-Kamratlöjtnant kom till dig.
Ivan stod upp från sin stol och gick ut i receptionen.
-Jag lyssnar noggrant på dig.
-Jag heter Maxim Kulachenko, jag är en privat detektiv och anlitade mig för att söka efter Alice Kosterekovetskaya.
-Och hur kan jag hjälpa dig? – frågade Ivan upprörd.
-Så vitt jag vet träffade hon och hennes vän en ung man som bjöd in dem till klubben, en av flickorna, vägrade att gå med honom, men Kosterekovetskaya ..
-Och sedan dess har ingen sett henne, ja, vilka extra händer kommer inte att störa.
-Hej, Major Sedovatov – Oleg presenterade sig för mottagningen.
– Maxim Kulachenko, privat detektiv.
-Vi flyttar bort en sekund, skåpbil, kommer hit, snabbt.
-Vad har hänt?
-Titt. – Oleg slog på TV: n.
Nyheterna gick dit och värden sa:
-Med nyheter från Vladimir School nr 865, vår korrespondent Grigory Surrovsky.
-Tack Elena. Jag är på skolan nr 865 i staden Vladimir där för några timmar sedan försvann regissör Gorshkov Valentin Petrovich, chef för Gorshkov, utan spår och lämnade alla hans saker. Här är hustru till Gorshkov – Anna, berätta hur du förstår att han var borta?
-Du vet, han bär tangenterna och telefonen i en ficka och glömmer att blockera tangentbordet. Jag var hemma när min mobiltelefon ringde, tydligen trycktes nycklarna på knapparna och det var en snabb uppsättning, det enda jag hörde på detta sätt när Valentine frågade någon "var han var" var han han?", Och den andra sa till honom" nej, liksom mitt förtroende ". Sedan hörde jag ljudet av ett slag och som om, något tungt drar.
-Tack, Anna. Samtidigt blev vi medvetna om att från de säkra där elevernas personliga angelägenheter lagrades, en sak försvann 8 år gammal, efternamnet för studenten, vars dokument har försvunnit, inte avslöjas i utredningens intresse, hittills är inget annat känt känt.
Ivan blev skarpt upp och sprang till Max.
-Så, maxim!
-Vad?
-Eftersom vi har en allmän professionell början och ett mål, kom igen "du".
-OK.
-Kontrollera nu något.
Ivan slog på datorskärmen och började skriva något. Cirka 5 minuter senare vände hon monitorn med ett litet leende i ansiktet och räckte till telefonen.
-Skola nr 865. Hej. – sa i telefonen.
-Hej, säger löjtnant Chukin, du har fortfarande operatörer där?
-Ja.
-Ge röret till det viktigaste.
-En minut tack.
Det var en raslande på telefonen, och sedan lydde en bassa hes röst.
-Laglöjtnant
-Detta är Moskva, centrala Guvd, löjtnant Chukin.
-Jag lyssnar noggrant på dig, löjtnant.
-Du vet vad studenten saknas?
-Ja.
-Han är den enda infödda i denna skola som tog examen från bartenderskolan?
-Ja. Noter om överraskning hördes i skiktets röst.
-Det finns några av lärarna där?
-Ja.
-Ge någon med det starkaste avskummet … i bokstavlig mening.
-Hej. -Hoppet på omröstningen till telefonen kom en kvinna på cirka 50 år gammal.
-Vem säger jag med? – frågade Ivan ..
-Trushina Svetlana Fedorovna.
-Svetlana Fedorovna, snälla sniffa ut vad det luktar på kontoret?
-Det finns en lukt av bensin, avgaser, alkohol och det finns en liten doft av kaffe, vilket är konstigt eftersom Valentin Petrovich -kaffe inte gillade.
-Tack, det är allt jag ville veta, överför telefonen till utredaren.
-Bra.
-I telefon. – Skiktets röst ringde ut igen.
-Stanna i skolan, min person kommer till dig och du kommer att ge honom allt material, vi har anledning att tro att en seriell kidnappare agerar här. Allt före kommunikation. – Ivan hängde upp skarpt.
-Så, Max, behärska gå till den skolan och plocka upp tidningarna?
-Jag går redan. – Max sa till utgången.
-Tyvärr, berätta inte var skolan # 865? – frågade Max från en okänd person.
-I den riktningen efter två kvarter och lämnade. – svarade han.
-Tack.
-Tyvärr, jag kommer från en lokal tidning vad som hände där? Frågade främlingen.
-Regissören är borta.
-Stola?
-Vem vet, här ska jag ta reda på det, men inte längre ett ord.
-Tja, var inte så kategorisk. – Journalisten försökte mjukgöra Max.
-Tja, bara tack vare just denna kategorikalitet har jag varit de som jag är.
-Ja? Forskare?
-Jag är en privat detektiv. Okej tack för informationen, jag gick.
-Vänta en sekund. Max ropade ut den så kallade tidningen.
-Ja?
-Du hjälper mig inte? Jag satte ett demonterat skåp i stammen och glömde att dra ut området i regionen, låt mig lyfta detaljerna och du kommer att dra kortet under dem.
-Bra
Främlingen öppnade stammen och Max såg i honom en medvetslös person.
-Och det här är någon annan? – Max blev förvånad.
-Din nya vän.
(Det fanns en flash -spelare, men sedan 2020 har Flash inte stött av webbläsare)
Fredag. Vladimir 15:47
-Du hjälper mig inte? Jag satte ett demonterat skåp i stammen och glömde att dra ut området i regionen, låt mig lyfta detaljerna och du kommer att dra kortet under dem.
-Bra
-Och det här är någon annan?
-Din nya vän.
Tid och plats är okända
-Stiga upp. – beställde en röst från högtalaren.
-Var är jag? – Sa Gorshkov i golvet.
-Där allt kommer att avgöras, var jag kommer att testa tillräckligt med erfarenhet med dig … för att överleva i den här världen.
-Ja, vilken rätt har du att bestämma?!
-Slösa inte styrkan. Du verkade inte anstränga det när du knackade?
-Vad? Till vem?
-Firzelev Anton. Det här namnet berättar om något? – frågade en röst som var både upprörd och arg.
-Hur vet du om honom?! – frågade regissören fruktansvärt.
-Och jag vet inte bara om honom, utan också om hans regelbundna förluster av äpplen, som han tog upp, vars skuld ligger på dig.
-Vem är du?!
-Jag är den som kunde "förlora" minnet om jag var i affärer! Den rasande rösten ropade.
-Tja, vad vill du ha av mig nu?
-Ansluta!
-Att erkänna?! Okej ja, jag erkänner, jag stal äpplen på Firzeleov! Nöjd?!
-Grattis, här är vägen ut.
Dörren öppnades i ett mörkt rum med en stol.
-Och enligt din åsikt ser det ut som en väg ut?
-Dörren stängs efter 20 sekunder, du har två utgångar – stanna här alltid eller åka dit.
Regissören gick in i rummet, dörren stängdes och samma bilder som äldste är gamla.
-Kom igen, låt oss ta telefonen. – Oleg mumlade upphetsat.
-Hej? – Max’s röst hördes i röret.
-Friska, vi måste prata, brådskande
-De kan fånga dig. – Olegs röst blev orolig.
-På samma plats på en timme.
-Berätta vad som är fel. Max frågade lugnt.
-Jag har några frågor till dig som du är broren måste svara på.
-Gå vidare.
-Vad gör du med dem som du stal?
-Jag kontrollerar om de är värda att delta i projektet, om allt går smidigt visar jag dem något, tack vare vilka de helt tappar kontrollen över sina sinnen, de är glömda, och sedan berättar jag för dem vem de är … "faktiskt".
-Och om en person inte är värdig?
-Men här vet du inte. Och varför är det allt?
-Förgäves du kidnappade den nya regissören för vår skola, detta tillkännagavs omedelbart i nyheterna och Vanya och Max föll där.
-Med max? – Olegs bror blev förvånad.
-Ja, en privat detektiv åkte till Vladimir för att hämta papper från utredarna där.
-Och hur han såg ut?
-Tja, högt något över mitten, tunt och listigt ansikte, ser ut som en typisk tonåring
-Så du säger att det var en privat handlare?
-Var? – Oleg spänd.
-Låt oss säga, han är också möjlig.
-Lyssna tid att binda, bryta ändarna och lämna Ivan kan gå ut på dig när som helst.
-Här. Jag ville också prata om detta.
-I vilket meningen?
-Tja, en kille är smart som att jag skulle vara användbar för mig.
-Inga. Tänk inte ens här. Jävla, max, han är min bästa vän.
-Och jag är din bror. Du förstår att när han får reda på vem jag är kommer han att komma till dig och med tanke på att fallet förvärvar den regionala skalan, och du har en familjeförhållande med kidnapparen … ja, du förstår ja?
-Vad ska du göra med honom?
-Han har redan bevisat sin lojalitet till orsaken, jag kommer helt enkelt att göra att han skulle förlora sitt minne och bli en av oss.
-OK. Imorgon klockan tio på kvällen i körfältet bakom detta hus.
-Bra … Jag är ledsen, men det är nödvändigt, jag vill inte att allt ska bryta i slutet. Detta är den enda vägen ut.
Lördag. Olegs lägenhet. 21:24
-Hej, skåpbil, det finns en brådskande konversation, jag vet vem kidnapparen är, men de följer mig. Kom igen ett kafé klockan tio. – Sa Oleg med ångest i sin röst i telefon.
-Tja, vilken typ av brådskande?
-Van, du förstår att det här är … Oleg suckade tungt … den enda vägen ut.
-I form av?
-Ledsen. – Sa Oleg vände sig bort.
Ivan fick plötsligt ett slag mot huvudet.
-Max, vänta.
-Vad?
-Jag vill också … glöm
-Du är galen? Du kommer aldrig att bli densamma då. – För första gången blev Max’s röst verkligen rädd.
-Men jag har inget att förlora. Den bästa vänen försvann, hans bror är besatt, skitens arbete.
-Du är säker på det?
-Ja
-Okej, men jag har en begäran
-Som?
-Du ser den här väggen?
-Ja, ja.
Efter att ha stängt Max, slå sin bror på huvudet. Han satte båda kropparna i bagageutrymmet och stängde den med orden: ”Jag är ledsen bror."
